Sammankoppling mellan hjärnhalvorna

Höger hjärna utforskar, vänster hjärna förklarar. När vi leker rör vi oss in i höger hjärnhalva. Där har vi stora möjligheter att få tillgång till det som rör sig inom och mellan oss. Höger hjärnhalva är viktig både för att skapa en känsla av själv och för att skapa relationer. Den hjälper oss att öppna upp oss för andra för att bli kända av andra, och är nära kopplad till känslor som har med anknytning att göra. Det är speciellt i höger hjärnhalva som spegelneuronerna aktiveras för att förstå andra människor och känna empati med dem.

Om terapi fastnar i vänster hjärnhalva blir den ett samtal med frågor och svar. Samtalet låser, för vi förväntas hela tiden fundera ut nästa svar. Men när samtalet rör sig in mot en berättelse, med hjälp av metaforer, berättelser vi skapar, bilder vi ritar, dockor och figurer vi använder för att berätta vår berättelse och uttrycka vad som händer inom oss och mellan oss, och rollspel där vi får pröva nya roller, då är vi i höger hjärnhalva, där vi på ett djupare plan får kontakt med våra känslor och kroppsminnen, vår längtan och våra drömmar. Känslor och minnen som inte fått ord finns lagrade i höger hjärnhalva, och det är inte förrän höger hjärnhalva engageras som vi får tillgång till det som gör ont, som är förvirrande, som skaver och stör. I leken kommer vi bort från det fastlåsta och dömande. I leken kan vi hitta glädjen och nyfikenheten, som öppnar våra sinnen för det nya som väntar på att få komma in. Där föds hoppet. Det finns något som väntar. Och det är faktiskt inte så långt bort. Det går att föra in något nytt i livet. Vi utforskar i höger hjärnhalva, men vi går sedan in i vänster hjärnhalva och sammanfattar. Det är i vänstra hjärnhalvan som vår livsberättelse formas till ord. Höger hjärnhalva är här och nu, medan vänster hjärnhalva tänker bakåt och framåt. När vi kan sätta ord på det vi tänker och känner kan vi också skapa en mening. När vi skapar mening väcks en positiv känsla. Det är i sammankopplandet mellan höger och vänster hjärnhalva som den helande processen i terapin sker.

Jag tänker att lek är ett språk snarare än en metod, ett språk som kan användas i flera olika former av terapi, också i familjeterapi. Lek är barns första språk. När vi säger ”Visa mig!”, i stället för att ställa frågor som vi förväntar oss muntliga svar på, bjuder vi in till lek. I leken kan vi göra både den inre och yttre världen synlig och konkret. Det hjälper oss att reflektera över och omskapa den tillsammans. Både den yttre och inre världen kan utforskas i ett lugnt tempo, där vi hinner känna, förstå och skapa ny mening. Leken behöver alltid avslutas i trygghet och glädje. Det gör vi genom att utforska vad var och en hade behövt, och föreställa oss att någon möter behoven. I leken utforskar vi det svåra som varit, och förstärker den nya berättelsen – där trygghet och glädje finns.

Lekutrymme kan skapas

• i samtalet – genom att vi går in i ett lekfullt utforskande

• i berättelser och sagor

• i metaforer

• i föreställningsvärlden – i fantasin, genom visualisering

• i ritande

• i sandlåda, med figurer och symboler

• med handdockor

• i skulpturer och rollspel

• med levande stolar

• i rörelse

• i skapande med material av olika slag – med bilder, färger, lera, musik.